Livet ändå.
Idag drog jag på mig mina sprillans nya doctor martenskängor jag fick i julklapp av min far och gick ner på stan. Det var kallt ute. Inte bara kallt heller, det var arktisk kyla. Allt eftersom jag gick domnade mina jeansbeklädda ben bort mer och mer. Efter ett tag kändes det som om jag pinnade fram på ett par frysta stockar. Sen började det sticka i låren och bli varmt, ungefär som man hört att det blir när folk fryser hjäl. Efter det känndes det som om musklerna började släppa från sina fästen, som om för vart steg jag tog så ramlade små, små bitar av frystorkat kött av. Som en morbid variant av brödsmulorna från hans och greta så jag skulle hitta hem igen.
Som tur var så var det inte så illa, jag överlevde utan frysskador och hittade dessutom hem utan problem. Avsaknaden av brödsmulor/fragment av mina ben till trots.
Det känns fint, att jag hittar till och från pappas nya lägenhet själv. Kan vara bra att ha i framtiden.
Liten anekdot: Åt julkorv hos mormor i veckan. Det är seriöst det ultimata målet mat. Man får julkorv(=kött) som man äter tillsammans med blodpudding(=blod) och stekt fläsk(=misshandlad gris). Sen är det inget mer. Inga grönsaker, ingen potatis. Bara saker som har haft en mamma och en pappa. Kött, essensen av livet.
Vill inte äta den här grisen. Den har ju stövlar på sig. Vill bara krama.
